Det är Socialdemokraternas fel att skolan förfaller, enligt utbildningsminister Jan Björklund (FP). Men författarna till boken ”Björklundeffekten” påpekar att det är borgerliga regeringar som klubbat de läroplaner som gällt under tiden då Björklund menar att Sverige hade en ”flumskola”. LGR 80 beslutades av en borgerlig majoritet liksom LPO 94.

Författarna Svensson och Wingborg visar också att det under flera årtionden rådde samsyn kring skolan – inte minst mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Tillsammans drev de fram en enhetlig grundskola, i strid med dåtidens högerparti, dagens Moderater. 1969 rådde också samsyn när de båda partierna stod bakom att avskaffa betygen i ordning och uppförande.

Först med Björklund ändrades kursen från samsyn till konfrontation.

Författarna beskriver hur Björklund målat upp en bild av hur en extrem vänster styrde skolpolitiken efter 1968. Helt fel menar författarna och hävdar att 70-talet präglades av små förändringar inom skolpolitiken. De som förändrades skedde ofta i enighet. Det var Folkpartiets skolminister Birgit Rodhe som undertecknade propositionen som tog bort betygen på låg- och mellanstadiet, medan Moderaternas Britt Mogård var skolminister när LGR 80 arbetades fram. En läroplan som präglade skolan (flumskolan) fram till mitten av 90-talet.

Under den borgerliga regeringen 91-94 kom friskolereformen och skolpengssystemet. Reformer kommande S-regering inte förändrade.  

Konkurrensen inom skolan (friskolor) skulle ge bättre kunskaper, pedagogisk förnyelse och lägre kostnader. Inget av detta realiserades, enligt författarna.

Vi har fått aktiebolagsskolor, traditionell undervisning och ökande kostnader. Många kommuner står med överdimensionerade lokaler och tvingas lägga pengar på marknadsföring.

Björklund diskuterar aldrig om effekterna av konkurrensutsatta skolor ligger bakom sjunkande kunskaper och sämre likvärdighet.

Björklund anklagar i stället Socialdemokraterna och kommunaliseringen för resultatförsämringarna. Han vill förstaliga skolan, men Svensson och Wingborg undrar vad han menar.

Kommunerna hade redan innan kommunaliseringen stort ansvar för skolan. Med kommunaliseringen ökades decentraliseringen ytterligare. Sedan dess har Björklund stärkt den statliga kontrollen, så att författarna anser att skolan i dag är lika statligt styrd som 1990. Den stora skillnaden är att det har växt fram en privat skolsektor.

Björklund har inte gjort något för att förverkliga sitt krav och inget tyder på att friskolorna skulle omfattas av förstatligandet.

Författarna undrar om…

… staten ska ta över ansvaret löne- och anställningsvillkor för lärare och skolledare?

… staten ska ta över resursfördelningen?

Björklund ska aldrig ha redogjort för vad hans förstatligande innebär och i boken för man fram tesen att det handlar om ren partitaktik. En av få reformer som hans parti inte har medansvar för ska målas upp som orsaken till alla problem.

Enligt författarna verkar Björklund inte ha klart för sig vad som påverkar kunskapsnivån positivt. Tvärtom betonar han åtgärder som forskningen anser har obetydlig eller till och med negativ effekt på lärande, tex nivågruppering.

Det mest skadliga för en elevs inlärning är mobilitet, alltså byte av skola. I Sverige främjar skolpolitiken just skolbyte.

Det radas upp exempel på misslyckanden som lärarlegitimationerna och karriärtjänsterna. Boken för fram tesen att ingen minister någonsin har tvingats backa från så många förslag som Björklund.

Enligt tidningen Du & Jobbets SCB-undersökning är grundskolelärare den yrkesgrupp där arbetsbelastningen ökat mest av alla yrkesgrupper de senaste fem åren. 59 procent av lärarna anser att arbetssituationen försämrats sedan 2006.

Tvärtemot vad många tror får Jan Björklund också väldigt lågt betyg av lärarna – 1,5 på en femgradig skala. Det talas om central detaljstyrning, ökad administration, tyngre arbetsbörda och mindre tid för elever och undervisning. Något som bidrar till sämre resultat.

Men i sina egna utredningar är alltid fokus på något annat. Svensson och Wingborg beskriver hur Björklund tillsätter enmansutredningar med små resurser och väldigt avgränsat uppdrag. I våras kom en utredning han beställt om skolans kommunalisering. Slutsatsen var, som redan många kommit fram till, att denna medverkat till skolans problem. Men är den huvudsak eller bisak. Det har genomförts flera andra stora förändringar. Utredningen ger inte svar. Ändå blir kommunaliseringens brister fokus i media. S och V är ansvariga. Att utredaren ger de borgerliga partierna lika stort ansvar försvinner i rapporteringen, liksom att det finns andra viktigare förklaringar till skolans brister.

Författarna menar att det var medveten taktik av Björklund att utreda kommunaliseringen till detta valår. Riksdagens majoritet har uppmanat Björklund att även utreda effekterna av friskolereformen och det fria skolvalet. Men denna fråga låg han på i två år. En utredning ska nu göras och blir klar först efter valet i höst!

En annan märklig utredning var när man tittade på hur lång tid det tar innan skolpolitiska beslut får genomslag. 5 – 18 år var slutsatsen. Björklund använder utredningen flitigt för att visa att han inte har något ansvar för krisen i skolan. Allt är Socialdemokraternas fel. Att friskolereformen ligger just inom intervallet 5-18 år talar han aldrig om. Privatiseringen av skolan vill han ha bort från dagordningen till valet.

Stora konsultfirman McKinsey har dessutom en annan syn och menar att förändringar i skolan går att genomföra med betydligt snabbare resultat. Det finns också flera exempel på länder där man lyckats bryta negativa trender.

Våren 2014 kom dock en utredning med skarpare kritik. Slutsatsen var att skolpolitiska reformer borde vara bättre grundade i forskning. En kritik som också tidigare undervisningsrådet, numera skolstrategen, Per Kornhall för fram i Barnexperimentet (se länkar nedan).

I boken Björklundeffekten får man också en inte helt smickrande genomgång av skolministerns debattkonst.

Man konstaterar att Björklund länge fick härja fritt i skolfrågan. Men när kritiken tilltagit har de övriga borgerliga partierna, främst Moderaterna, börjat profilera sig i frågan. Tomas Tobè är talesman i skolfrågor för Moderaterna. Han uppges ofta inta andra ståndpunkter än Björklund.

”Björklund har byggt sin politiska bana på att svartmåla skolan. Men med tiden har Björklund fått rätt. Under hans tid som skolminister har skolans resultat rasat dramatiskt. Samtidigt har likvärdigheten successivt försämrats under 2000-talet”.

Författarnas huvudtes är att skolan har blivit sämre eftersom den har blivit mer marknadsstyrd. Kombinationen av det fria skolvalet, vinstdrivna skolor, den fria etableringsrätten och skolpeng har lett till en allt mer segregerad skola. Internationell forskning visar på samband mellan sämre likvärdighet och lägre kunskapsnivå.

Läsa gärna också tidigare inlägg om boken Barnexperimentet:

http://slottetsff.bloggplatsen.se/2013/07/08/10003359-barnexperimentet-kritiskt-om-den-svenska-skolan-del-1/

http://slottetsff.bloggplatsen.se/2013/07/12/10013575-barnexperimentet-kritiskt-om-den-svenska-skolan-del-2/

FF

Svensk skola är i kris och allt är Socialdemokraternas fel. Ungefär så har Folkpartiets partiordförande och utbildningsminister Jan Björklund argumenterat sedan mitten av 1990-talet.

Han har talat om den socialdemokratiska flumskolan, oordning och sämre resultat.

Men i boken ”Björklund-effekten” menar skolutredarna Sten Svensson och Mats Wingborg att resultaten i den svenska skolan var goda i internationell jämförelse fram till dess just Jan Björklund blev ansvarig för skolan. Det var sedan han blivit utbildningsminister 2007 som kunskapsnivån och likvärdigheten började rasa i svensk skola. Försämringarna har inte heller avtagit utan accelererat under Björklunds tid.

Ett av Björklunds vanligaste skällsord är flumskolan. Men något riktigt svar på när denna existerade har han enligt Svensson och Wingborg aldrig levererat. Möjligen menar Björklund att den existerade från runt 1980 till 2006, då FP tog över utbildningsdepartementet.

Under denna tid menar Björklund att ”man tog bort betygen, de centrala proven och tyckte att det var viktigare att eleverna får lära sig att jobba på vissa sätt i skolan än vad de lär sig/…/ man tyckte inte att kunskapsresultaten var det viktigaste”.

Men här menar Svensson och Wingborg att Björklund är helt ute och reser. Det blev visserligen betyg i färre årskurser, men de togs inte bort. Inte heller de centrala proven försvann.

Men framför allt vänder sig de båda skolutredarna mot påståendet att kunskapsresultaten var oviktiga i det Björklund kallar "flumskolan". Tvärtom menar de båda att statistiken tydligt visar att ”flumskolan” levererade goda resultat. Man lärde sig mer än i dagens skola.

I en stor internationell undersökning från 1991 framkommer till exempel att Sverige låg på 3:e plats bland OECD-länder vad gäller läsförståelse bland 9 och 14 åringar. 2001 var svenska elever i årskurs fyra i topp vad gäller läsförståelse.

I början av 2000-talet såg resultaten lite sämre ut för att sedan rasa under Björklunds år som utbildningsminister.

Pisa-testet som publicerades i december 2013 var en katastrof där svenska elever låg under genomsnittet i samtliga ämnen.

Också likvärdigheten försämras kraftigt med start några år in på 2000-talet.

Forskare konstaterade nyligen att de svenska skolresultaten var som högst i början av 2000-talet. Det är i stället dagens skola som presterar de usla resultaten.

Författarna menar att Björklund inte dragit sig för att förfalska statistik. Han har till exempel sagt att Sverige har världens största ordningsproblem i skolan. Men undersökningar visar i stället att Sverige ligger i mitten av tabeller med OECD-länder när sådana problem granskas.

Björklund har också sagt att Sverige låg på den under halvan när det gäller matte och naturkunskap. Helt fel enligt statistiken vid den här tidpunkten, konstaterar författarna och tar exempel efter exempel.

Författarna menar att Björklund har byggt sin politiska karriär på att svartmåla.

Nästa blogginlägg om boken Björklundeffekten handlar bland annat om vem som tagit besluten om den svenska ”flumskolan” samt om hur Björklund försöker få problemen att bli andras fel.

Läsa gärna också tidigare inlägg om boken Barnexperimentet:

http://slottetsff.bloggplatsen.se/2013/07/08/10003359-barnexperimentet-kritiskt-om-den-svenska-skolan-del-1/

http://slottetsff.bloggplatsen.se/2013/07/12/10013575-barnexperimentet-kritiskt-om-den-svenska-skolan-del-2/

FF