”OECD säger att det märks när ett land verkligen satsar på skolan. I våra städer kan vi se konkreta exempel på det värde man tidigare satte på utbildning. Katedralskolor och folkskolor var ofta ritade av ledande arkitekter och med utsmyckningar av den tidens mesta kända konstnärer. Ja, till och med 70-talets gymnasier ser ut som palats jämfört med de friskolor som i dag är inhysta i industri- och kontorslokaler eller de sammantryckta kommunala skolor där kommunledningar ständigt jagar kostnader”.

Per Kornhall i boken Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall.

Med kommunalisering, friskolereform och mer marknad kring skolan trodde en del politiker och skolbyråkrater att det skulle gå att dra ner rejält på skolans resurser. Även om Per Kornhall inte ger sina läsare någon fullständig ekonomisk redogörelse för skolans kostnader de senaste 20 åren är det knappast troligt att man lyckades skära ner på det sättet, även om det ständigt fattas resurser.

Per Kornhall visar som vi beskrivit i tidigare blogginlägg hur man genomfört en mängd reformer i skolan utan att först undersöka vad de skulle kunna leda till. Nu kan man se att resultatet är nedslående. Svensk skola tappar i de flesta internationella jämförelser.

I framgångsrika skolländer han beskriver finns en tydlig kvalitetskontroll, välutbildade och välavlönade lärare, sällan fria skolval och förbud mot vinster från skolorna.

Det var i början av 1990-talet vi fick en kommunaliserad skola med fritt skolval, friskolor med vinstuttag och marknadsanpassade hyror i de kommunala skolorna. Därtill en mängd andra reformer såsom förändrat undervisningssätt.

Per Kornhall skulle kunna vara tydligare kring de ekonomiska aspekterna. Men om man lägger pussel med de fakta han ger och våra egna erfarenheter från Helsingborg blir bilden ändå intressant.

Idag kan den ena kommunen satsa 50 000 kronor per elev och år och den andra kommunen 100 000 kronor. Friskolorna får inte mer än vad den enskilda kommunen satsar, så de berörs också.

Pengarna från staten är inte öronmärkta och kan användas till annat än skola. När kommunerna plötsligt började ta ut marknadshyror tog man dessutom med ena handen tillbaka pengar man delat ut med den andra.

I Helsingborg är skolbudgeten mer snålt tilltagen än på många andra håll och marknadshyrorna ledde för en del år sedan till en förödande skolstrid när politikerna med stöd av en dålig utredning ville lägga ner ett antal skolor. Med marknadshyror kan rektorer, istället för att engagera sig i undervisningen, tvingas lägga ner massor av tid på att administrera skolans lokalbehov.

Per Kornhall kommer fram till att det satsas för lite på skolan: Fler och bättre lärare med högre löner kostar, liksom mer stödundervisning, bättre utrustning, fortbildning och lokaler.

Att pengar går till vinster i friskolorna upprör honom.

”För många människor i vårt land är det stötande att pengar som är tänkta till det allmännas nytta kanaliseras genom besparingar i lokal- och lärarkostnader till riskkapitalisters skatteparadis”, skriver han och hävdar att det inte finns några som helst belägg för att vinsterna ger positiva effekter på elevernas lärande.

Per Kornhall reagerar också starkt på att skolans pengar till så stor del fördelas enligt schablon och inte efter lokala förutsättningar och behov. Detta trots att forskningen visar att det kan leda till mer likvärdiga resultat.

I Helsingborg fördelas en mindre del av skolbudgeten efter särskilda behov. Slottsvångsskolan får liksom många andra skolor en slant som ska bidra till att utjämna skillnader och ge alla elever i Helsingborg en likvärdig utbildning. Den summan kunde säkert ha varit större liksom den totala skolbudgeten.

FF